Om boken: 2018 / Jag var en framgångsrik TV-presentatör - på den tiden när det inte var en skamlig sak att titta på TV. Min man Alexey Kozlov var en framgångsrik entreprenör - med alla drag av en stil som vi skulle skämmas över nu. Det hela slutade en dag när fängelset kom in i våra liv. Vänner, kontakter och även släktingar tog plötsligt slut. Vi fick slut på pengar, framgångar och nya klänningar. Fängelselinjerna började, sökandet efter advokater, förflyttningar, domstolsförhandlingar, resor runt om i landets när- och avlägsna områden. Vi slogs och vann. Vi träffade många underbara och fantastiska människor på båda sidor om taggtråden, som led, älskade, skämtade och hjälpte varandra. Vi försökte behålla dem i våra liv, att inte missa en enda - så här föddes Sitting Rus rörelse, som försöker hjälpa människor som står inför det okända, obegripliga, fruktansvärda Du håller nu i din överlämnar fängelsedagböckerna som vi förde samtidigt: Alexey i fängelse, jag är fri. Vi skrev för varandra för att känna, förstå, känna och bevara. Det stod snart klart att dagböckerna behövde publiceras. Jag var rädd och upprepade det vanliga ryska fängelset: "Oavsett hur mycket värre det än blir." Min man övertygade mig om att det inte kunde bli värre, och han hade rätt. Men jag visste inte detta då, så varken Butyrka-bloggen eller den första upplagan av dagböckerna innehöll hans namn. Mandatperioden som Alexey först fick var tänkt att sluta 2016 - åtta år. Alexey har varit ledig länge, han jobbar och hjälper mig i Sitting Rus'. Och vi vill bara säga en sak: var inte rädd för någonting. Förråd inte dig själv, kämpa. Fängelse är inte slutet, fängelse kan vara början på ett annat, underbart liv, där det inte finns plats för något onödigt. Skamligt och skamligt.